DANCE MACHINE
Interaktiv videonstallation (2015)

Dance Machine är den andra delen i arbetet om kommodifieringen av intimitet. (Där interaktivavideor.se utgör den första delen.) Dance Machine är en interaktiv videoinstallation där du som besökare får möjlighet att dansa med en människa i naturlig storlek. Estetiken är hämtad från ett typiskt kontorsmiljö och besökaren får enligt samtida marknadlogik tre dansare att välja mellan: Lena, Eddie och Michael. Efter att du gjort ditt val på skärmen utanför hänvisas du att gå in i båset och ta på dej hörlurar. Inne i rummet på en bakprojecerad skärm sitter personen du valt och väntar på dej.

Det fysiska rummet och det projicerade rummet smälter samman genom identisk interiör och kameravinkel. Dessa element tillsammans med att fjärrkontrollen i dansarens hand samstyr ljus och ljud för både det förinspelade och det fysiska muséerummet skapar illusionen att dansare och besökare är i samma rum.

Miljön är en ganska tråkig callcenter-miljö. Dansaren hälsar på dig och börjar förbereda sig för att göra om sig själv och det torftiga rummet till disco. Den tar av sig kavajen och rättar till sin glitterskjorta. Den sätter på discoljus och musiken. Den tittar på dej och bjuder upp. Under låten byggs stämningen upp och dansaren alternerar mellan att objektifiera och bli objektifierad, ögon möts, kroppar rör sig. Ett klimax med konfetti sker på helt fel ställe och det blir pinsamt. Efter att låten är slut tänds ljuset, dansaren tackar för dansen och börja städa bort konfettin och återställa rummet och sig själv innan skärmen stängs av.

Verket leker med idén att substituera mänsklig kontakt. Idag finns långtgående forskning kring substituering av mellanmänskligkontakt till förmån för Ai´s och försök genomförs redan idag inom områden som äldrevård, kundservice, rekrytering och sexuella- och sociala tjänster online.

Genom programmering, synkade scenografier, timing, kameravinkel och arbete med dansarens interaktion med kameran försöker verket skapa en så trovärdig mellanmänsklig interaktion som möjligt. Jag är intresserad av att se om besökaren kan bli attraherad, skamsen eller uppnå några andra känslor av den förinspelade dansarens blick och interaktion.

Jag läste att i arbetet med AI´s jobbar utvecklarna ofta med att lägga in lite fel och brister i sina produkter för att göra dem mer trovärdiga och mänskliga. Jag ville prova samma sak. Lagom till att besökaren börjat känna sig van vid situationen, när låten började närma sig sitt klimax, den programmerade belysningen är på topp och dansaren jobbade som mest på att skapa sensuell stämning går någonting med tekniken fel. En fjärrkontroll pajar och stora mängder konfetti börjar regna ner över dansaren som perplex försöker få det att sluta och rädda situationen. De blir ett brott i den sköna stämningen, tjänsten klara inte av att leverera felfritt. Dansaren uppvisar skam och frustration, men tar sig samman och avslutar dansen. Avbrottet blir också en påminnelse om teknikens sårbarhet.

För mig är det är en intressant tanke att vanligen oönskade känslor som skam, konstig stämning och pinsamhet är önskvärda i programmeringen som smakförhöjare, eftersom den bidrar till en känsla av mänskliga autenticiteten, samtidigt som användaren kan stänga av apparaten eller göra nya menyval så fort det blir för skämmigt etc. Det perversa i att skapa en relation med total kontroll; användaren behöver aldrig hantera att någon är arg, besviken eller sårad på den (om det inte önskar det förstås). Den behöver helt enkelt aldrig hantera vad det innebär att vara i relation där två subjekt möter varandra.

Kamrera: Camilla Topultoni
Produktionsassistent: Tuva Björk
Arduino: Arne-Kjell Vikhagen
Performers: Lena Kimming, Eddie Mio Larssson, Michael Norlind
Konstnärlig feedback : Tommy Spaanheden, Annika Lundgren, Mary Cobble, Arne-Kjell Vikthagen

Dance Machine ställdes ut på Göteborgs stadsmuseum juni-augusti 2015

Dokumentation av installationen på Göteborgs Stadsmuseum, Juni 2015

Lena

Eddie:

Michael:

Videorna från installationen